#7 Den perfekta whiskyplatsen / 20 år med Mackmyra

Rikard Lundborg

På utsidan ser den gamla kvarnen fortfarande ut som den byggnad från 1839 som gjutjärnssiffrorna på gaveln vittnar om. Inuti är det rymdålder och högteknologi. Fast bara nästan. Under rostfria stegar och däck hittar man fortfarande fundament och vevaxlar från gamla skovelhjul. 

Tror man att whisky äger själ och personlighet, så lär den här haft goda chanser till en hygglig uppväxt, om man säger så. Och så där fortsätter det, längs hela Bruksgatan. 

Det gamla stallet är tomfatslager, kvarnmagasinet en silo för malt och den gamla ost- och vinkällaren (jo, man hade faktiskt en sådan) ett förråd för alla de smakprov som tagits under whiskyfabrikens korta historia. Eller ”Skattkammaren” som man säger internt. 

Det finns besökare som går ned på knä på det iskalla cementgolvet för at försöka få en tjuvtii, ett privat industrispionage, in i det allra heligaste. Men det är knappast någon sexig syn. Flaskorna ser ut som något man en gång hade på apoteken, Längst ner till vänster står själva ”urfatet” från 1999 med ”Mackmyra” valhänt textat på locket med tjock tuschpenna. 

Det skulle lika gärna kunna vara en förvaringsplats för en finkel och t-doja som för de första dropparna av något som en dag ska revolutionera världen, är det tänkt. Vilket inte hindrar att en och annan besökare i smyg drömmer om att dörren ska gå i baklås, så att det är fritt fram att provsmaka bland slattarna. Och det är onekligen inte många företag som har hela sin historia samlad på glasflaskor.

Som revisionsberättelse lämnar den kanske en del att önska. Men som dokumentation är den oersättlig. Med hjälp at Skattkammaren kan man enkelt spåra en whisky tillbaka till själva källan. Det borgar för både kvalitet och historicitet.

Återstår det gamla brukskontoret där anställda med kepsen i hand hämtade ut veckans ersättning. Det är nu whiskykontoret, Mackmyras ”hjärna”.

Största rummet upptas av en gigantisk arbetsbänk för luncher, provsmakning och konferenser. I själva verket är det brukets gamla biljardbord som när andan faller på kan återställas i sitt ursprungliga skick genom några enkla handgrepp. 

 På väggarna hänger diplom från forna lantbruksutställningar och djurmässor. Ett förkunnar att Mackmyra fått hederspris vid riksförutställningen i Uppsala för sin Gloria Timotej. Det känns först aningen malplacerat i alkoholångorna. Men är det verkligen det? 

Norrlands första skördetröska tuffade en gång på Mackmyras ägor. Nu har man den första whiskyfabriken. Det känns logiskt på något vis. Och ska man tro smakexpertisen, så är det bara en tidsfråga innan diplom för timotej och avelssuggor får sällskap av utmärkelser från whiskymässor. 

VD Magnus Dandanell minns sin barndoms Mackmyra Bruk som ett mystiskt, lita farligt ställe, med trasiga tak och igenvuxen park. Under Tage Klingbergs händer har det genomgått en omfattande ansiktslyftning med golfbana som senaste tillskott.

Att vara herrgårdsägare på 2000-talet innebär knappast tweedkavaj och ständiga kalasunder släktporträtten. Just den här dagen har han varit tvungen att rycka ut på ostig cykel och med högtrycksspruta till den gamla lantarbetarlängan bakom hästhagen. Hyresgästerna har fått stopp i ett avlopp. Då får inte ens en äkta brukspatron vara rädd för att hugga i. Det gamla uttrycket att ”spola kröken” är således något han anammar. 

Man bara i just den betydelsen. Whiskyproduktionen i en gammal smedja lät visserligen som en vansinnig idé när han först hörde den. Men han ångrar inte en sekund att han hoppade på tåget. Idag tillhör Tage Klingberg delägarna, har eget fat på lagring i ett gruvschack och kan åter servera alkohol, tillverkad på den egna gården, blott 200 meter från den egna bostaden med de ståtliga kakelugnarna, farfars nio rökpipor, älghornen, skinnbanden med Goethes samlade verk och en svansande labrador som lystrar till namnet Ceasar. 

– Fast jag gjorde en dumhet när jag skrev på hyresavtalet. Jag glömde att skriva in ”fri provsmakning för husets herre”, Heche! Och hustrun Eva säger att whisky aldrig kan vara fel, speciellt inte när man vet exakt vas om ingår i den vackra buteljen.

Den närbelägna Valboåsen har ända sedan istiden fungerat som ett gigantiskt filter för regnen och snösmältningen. Eva Klingberg säger sig aldrig i sitt liv ha köpt buteljerat vatten. Gästerna har alltid förplägats ett kranvatten som tillhör världens bästa. Det har man numera till och med papper på. ”Mackmyra odestillerade” som hon kallar det. 

/ Rikard Lundborg, Medgrundare, Mackmyra Whisky