#5 En nyckelperson öppnar sina dörrar… / 20 år med Mackmyra

Rikard Lundborg

Här läser du föregående avsnitt #4 De första dropparna”

Inlägget är en kortad version av kapitlet “Från vela till våga” från boken “Whiskyrebellerna” av Rikard Lundborg. Här beställer du boken och kan läsa hela berättelsen.

Efter vår research-resa till Skottland och djupdykning i den svenska whiskyhistorien var det dags att återvända till det viktiga beslutet – var skulle vi etablera oss? Vår idé hade blivit en plan och planen var att bygga vårt pilotdestilleri och där utveckla vårt recept. Sätta hur svensk maltwhisky skulle smaka.

När vi diskuterade alternativen satte vi upp ett antal parametrar: det skulle finnas tillgång till ett bra vatten, ändamålsenliga lokaler, det skulle vara en plats man ville besöka och som gärna andades svenskt hantverk. Precis som whiskyn skulle göra. 

Det här är berättelsen om hur vi hittade vår plats, och varför brukspatron Klingberg valde att öppna sina dörrar.

TAGE KLINGBERG & DÅTIDENS BRUK

Vid ett dåtidens så kallat husförhör i Mackmyra 1827, gick det år drygt fem liter brännvin för att förpläga en törstig präst och ett gårdsfolk som svettat sig igenom frågan vid vilket bröllop Jesus egentligen gjorde vatten till vin. Klassisk mark alltså. 

Nere vid Gavleåns ena gren ligger en vit byggnad där det puttrade mäsk redan för 300 år sedan. Vid den andra en gammal kvarn som nu rymmer hjärtat av svensk whiskyproduktion (idag gin, reds. anm.) i form av två kopparpannor. 

Sprit har en tendens att bli beroendeframkallande, som bekant. Promillehalten går aldrig riktigt ur ett ståtligt bruk som i alla tider försökt att stå med ena kragstöveln i historien och den andra i framtiden – och lyckats över all förväntan. 

Förr var gårdens destilleri lika självklart som bykstugan, höladan, mejeriet och bruksparken. Ett bruk var i princip ab självförsörjande enhet, möjligen med undantag för salt. Bläddrar man i gulnade kassaböcker så finner man en omfattande hembränning så tidigt som 1729. Hundra år senare uppgick årsproduktionen till omkring 7000 liter, varav 6500 utskänktes på själva gården. 150 smeder, stalldrängar. Höbärgare, svinaherdar, körkarlar, tjänstefolk – alla krävde de brännvin som en del av lönen. 

Ja, även ölen bryggdes på Mackmyra, det hörde liksom ihop med brännvinet. Än idag finns ett brev bevarat från en orolig patronessa som undrar om sonen i huset verkligen har det öl han behöver på sitt nya jobb som riksdagsman i Stockholm. Annars ska hon låta skicka ned några tunnor. 

I samma veva hade Mackmyras ägare till och med ett eget rederi som plöjde världshaven. Fartygen hade vackert klingande namn som fullriggaren Superior, skeppet Clio och skonerten Frithiof. Få minns att Gävle faktiskt var Sveriges största hamn. På segelfartygens tid. 

Med Mackmyras fartyg skeppades järn, plank tjära och emigranter till USA. I retur kom bomull, tobak, kryddor och kan man ana – en och annan flaska med rom från Havanna och bourbon från hamnen i Charleston. Vi snackar traditioner på flera fronter, alltså. 

Kassaboken från 1828 avslöjar att rättaren Lundgren varje morgon fick en brännvin, alltså 8.18 centiliter. Det ingick i hans lön. Fast Lundgren krävde mer än så. Med jämna mellanrum står han antecknad för en extra kanna, eller tre. 

På Mackmyra har man med andra ord alltid gillat att ta sig ett järn“.

Det började redan på 1500-talet när traktens bönder gick samman och byggde en smedja strax efter den krök där Gavleån bildar en liten fors. En stångjärnshammare bankade tackjärn till verktyg. Ibland spolades den bort av vårfloden, bara för att snabbt uppföras igen. Man byggde som bävrar, helt enkelt. Det gav viktiga extrainkomster när skörden slog fel. 

– Fast ännu lönsammare var nog brännvinet, menar brukspatron Tage Klingberg, som idag kan stoltsera med världens nordligaste whiskyindustri på sina ägor. Det hade han aldrig anat. När han som yngst av fyra barn fick ta över ansvaret för ett bruk som varit i släktens ägo sedan 1814. 

/ Rikard Lundborg, Medgrundare av Mackmyra Whisky